Goda nyheter x 3

Den ångest som har vilat över oss Fulhamsupportrar sedan Moussa Dembele blev överfallen i tisdags dämpades i dag något med tre minst sagt goda nyheter.

God nyhet 1:
Mark Hughes meddelade under förmiddagen att Dembele otroligt nog inte har ådragit sig något benbrott. Prognosen talar om två till tre veckor så belgaren lär vara redo för spel igen efter landslagsuppehållet.

God nyhet 2:
Andy Johnson, eller Andrew som han själv vill bli betitlad, har repat sig efter sin långtidsskada. Rehabbänken är utbytt mot mer fotbollslik träning och så snart han har fått upp flåset och styrkan igen är han redo att testas i matchsituationer. Vågar vi tro på en A-lagsmatch innan december?

God nyhet 3:
Diomansy Kamara spelade 70 minuter i en träningsmatch mot Chelsea i veckan. Senegalesen noterades inte för något mål i 2-0-segern men han bör vara i tillräckligt god form för att få plats på bänken mot Everton i morgon.

Just Everton har varit något av en drömmotståndare för Fulham hemma på Craven Cottage de senaste åren. Bortsett från 2-0-förlusten i den sista omgången 2008/09 har Fulham noterat sex segrar. Lägg till de tre segrarna på Loftus Road (varav en i FA-cupen) och Fulham har vunnit nio av tio matcher mot Everton i London sedan man gick upp i Premier League. Ett facit så gott som något.

Det som talar emot att den redan fina statistiken blir ännu roligare att titta på är att Everton just nu befinner sig i fritt fall. Med bara två poäng på fem matcher och utslaget av Brentford i Ligacupen är David Moyes och hans mannar i desperat behov av en seger. Fulham har sedan länge lidit av ett symptom som jag har valt att kalla vi-tvålar-dit-storlagen-för-att-sedan-torska-mot-de-sämre-lagen.

Har Mark Hughes hittat en lösning på det symptomet kan det bli ännu en trevlig eftermiddag i SW6.

Andy Wilkinson - en stilstudie

I huvudet på en Cottager bjuder på två bilder som på ett utmärkt sätt sammanfattar den genomsympatiske Andy Wilkinson.

Rövargänget Stoke

För mindre än två veckor sedan sparkade Wolverhamptons Karl Henry av benet på Bobby Zamora. I går var det Stokes Andy Wilkinsons tur att med en vårdslös tackling skada ännu en Fulhamspelare. I den tredje övertidsminuten och med en säker 2-0-ledning tyckte Wilkinson att det var en bra idé att med full fart och sträckt ben sparka ner en framstormande Moussa Dembele. Belgaren fick bäras av planen på bår med ett befarat benbrott. Fulham har ännu inte lämnat några uppgifter om hur allvarlig skadan är men att Dembele inte spelar helgens match mot Everton står klart.

Stokes assisterande manager David Kemp meddelade efter matchen att Wilkinson hade fått en tillsägelse av ledarstaben men tog honom samtidigt i försvar med orden:

There is no malice in his challenge - it is just over-enthusiasm.

Hur överentusiastisk Wilkinson än må vara så är det aldrig en ursäkt för att riskera en motspelares karriär. Stoke hör dock till lagen, tillsammans med tidigare nämnda Wolverhampton, som gärna kompenserar sitt bristfälliga spel med hårda tacklingar. Jag är den förste att välkomna tuffa närkamper men det finns en gräns och den gick Wilkinson långt, långt över. Ska någon sätta stopp för den här typen av spel måste det till hårda straff, och det är det bara FA:s disciplinkommité som kan utfärda. Annars dröjer det inte länge innan nästa spelare får bäras av planen med en allvarlig skada.

Tacklingen finns att beskåda här.

Dembele efter Wilkinsons vansinnestackling.

Cupdrömmar

Vad är väl en match i Ligacupen en tisdag i september? Mycket om man är supporter till en klubb som kategoriseras som "liten". Cuperna är den enda chansen att vinna titlar och räknar man bort segern i Intertotocupen 2002 är Fulhams prisskåp tomt.

Finaler i all ära, men som det gamla uttrycket så tydligt klargör: "Är man tvåa är man sist". I kväll ställs Fulham mot Stoke i Ligacupens tredje omgång, en omgång som Fulham historiskt sett har haft svårt att ta sig förbi. Förra säsongen satte Manchester City stopp för Fulhams framfart, året innan var Burnley för starka och 2007, 2006 och 2005 dödade Bolton, Wycombe respektive West Bromwich Fulhams ligacupdrömmar – alla tre lyckades för övrigt med konststycket att vinna på Craven Cottage. Vi måste gå så långt tillbaka som 2004 för att se när Fulham senast tog sig förbi den tredje omgången. Då slutade resan med en kvarsfinalförlust hemma mot Chelsea.

Mark Hughes har tydligt sagt att han, till skillnad från många andra tränare, prioriterar cuperna – vilket borde betyda att Fulham mönstrar ett starkt lag på Britannia Stadium. Nu när bortaspöket  verkar vara neutraliserat får vi hoppas att laget vågar ta kommandot. Gör man det, likt i den andra halvleken mot Blackburn, finns det inget som talar för att den dystra ligacupstatistiken ska förlängas.

Zoltan Gera firar Fulhams enda mål i Ligacupen förra säsongen.

Winning away

I morgon reser Fulham till Ewood Park för att förhoppningsvis avsluta en dålig trend. Senast Fulham tog tre poäng av Martin Dahlins gamla lag var i maj 2005 när Steed Malbranque och Brian McBride ledde Chris Colemans manskap till en 3-1-seger. Facit på Ewood Park efter det är ingen munter läsning - på fem matcher har Fulham bara mäktat med ett oavgjort resultat. En poäng av 15 möjliga med andra ord. Nu är Fulham erkänt dåliga på bortaplan men det är just det spelet som måste förbättras om förhoppningen om spel i de europeiska cuperna ska vara realistisk.

Hemma på Craven Cottage vet vi alltid vad vi får. Ett inspirerat, spelglatt och frejdigt Fulham som inte räds några motståndare. På bortaplan är det dock som förbytt. Trött, håglöst och med en oförmåga att skapa offensiva chanser. Om någon (läs Chris Coleman, Lawrie Sanchez och Roy Hodgson) visste vad det berodde på skulle de ha gjort något åt det under sin tid i klubben. Men de verkade lika oförstående som oss supportrar.

Nu står hoppet till Mark Hughes. Med walesarens offensiva tänk vill man gärna tro att det hopplösa bortaspelet ska förvandlas till ett hoppfullt sådant. Så här långt har Fulham kryssat mot både Bolton och Blackpool på bortaplan. Poäng i morgon och jag vågar tro på en trend. Förlust och risken är att Fulham faller tillbaka i gamla synder.

Runt sextiden i morgon kväll har vi svaret.

Dagens tomte

Jag har sedan länge haft en stor faiblesse för trädgårdstomtar. Det faktum att jag saknar trädgård har inte haft någon inverkan på mitt intresse för de små lergodsgubbarna. Flera gånger har jag fått hålla hårt i plånboken för att inte plocka ner en från hyllan i diverse affärer och ta med den hem. Varför skulle man inte kunna ha en trädgårdstomte i lägenheten? Nåväl. Den dag jag skaffar mig en villa, med tillhörande trädgård, står tomten nedan högst upp på inköpslistan.

Rövargänget Wolves

Den satt långt inne, men efter två mål av den magnifike Moussa Dembele kom den, säsongens första seger. Det hjälpte inte att domaren Phil Dowd missade två givna straffar (tillika målchansutvisningar) eller att Wolverhampton spelade efter taktiken "sparka på allt som rör sig". Nog för att man får spela hårt men Mick McCarthy hade glömt att lägga till det ack så viktiga ordet schysst i sin matchorder.

Tacklingen som ledde till Bobby Zamoras olyckliga fotbrott faller inte i kategorin ful men den är utan tvekan ett resultat av Wolverhamptons ovårdade spel. Mannen som saxade ner Zamora, Karl Henry (de båda har för övrigt samma agent), har jag dock inte mycket till övers för just nu. Inte när han efter matchen bjöd på följande kommentar:

We were getting booked for things we didn't think were fouls. A lot of our bookings were unjust. We don't want a reputation of being bullies. It is not the way we go out to play.

I matchen mot Fulham drog Wolverhampton på sig sju gula och ett rött kort. Lika många gula drog man på sig i matchen mot Newcastle omgången innan. Den som inte ser ett mönster där måste helt sakna analytisk förmåga. Måtte det straffa sig för Wolverhampton i slutändan. Jag har tidigare inte hyst speciellt mycket förakt mot Mick McCarthys mannar. Under lördagens 90 minuter klättrade de dock långt upp på min hatlista. En lista som de som känner mig vet är väldigt, väldigt liten. Det där med vargjakt kanske inte är en så dum idé ändå...

Mick McCarthy - en man som borde rannsaka sig själv.

Möte med Hodgson

När jag sent i går begick isdebut med mitt bandylag fick jag höra en spännande historia från en av mina lagkamrater. Under nämnde lagkamrats semester på Sicilien i juni tyckte han sig se Roy Hodgson på en servering. Efter att ha svept en öl och samlat mod gick han mot Hodgsons, eller hans dubbelgångares, bord och hälsade på svenska. Till svar fick han en hälsningsfras på engelska.

Några öl senare var han övertygad om att det faktiskt var Roy Hodgson som satt där. En ny hälsningsfras på svenska besvarades den här gången också - fast nu på svenska. Det hela slutade med att Hodgson anslöt sig till min lagkamrats bord, drack några öl och lyssnade på det svenska sällskapets tugg resten av kvällen. En trevlig kille det där, Roy Hodgson.

I morgon får vi hoppas att Mark Hughes lyckas med det Roy Hodgson misslyckades med under sin tid i Fulham - att besegra Wolverhampton. Förra säsongens möte på Craven Cottage slutade mållöst och matchen på Molineux vann de orangeklädda vargarna med 2-1. Låt oss även hoppas att Bobby Zamora, som i dag kritade på ett nytt 4-årskontrakt, har blivit kvitt sina lårproblem. Om inte lär Mark Hughes få revidera sin spelidé.

Roy Hodgson - en trevlig kille.

Fotbollsexpedition

Under besöken i England försöker jag alltid, om tillfälle ges, boka in en eller flera matcher med andra lag. Premier League i all ära men det finns en tjusning i att åka till arenor som huserar lag från de lägre divisionerna. Så här långt har det hunnit bli fyra sådana matcher, på tre olika arenor.

Jag minns det som i går när jag, Nick och Kenneth stod i ett gathörn i de centrala delarna av London och hade huvudbry. Pubquiz på Golden Lion eller Leyton Orient-West Bromwich i Ligacupen? Slantsingling fick avgöra och myntet visade att vi skulle åka till Leyton. Den matchen blev min första match utanför Premier League, men definitivt inte min sista. På planen i den matchen fanns för övrigt två spelare som i dag har Fulham som klubbadress - Pascal Zuberbühler och Jonathan Greening.

Leyton Orient - West Bromwich 0-3 (0-1) - 24/8 2006 - Ligacupen
0-1 Nicholson (41')
0-2 Carter (71')
0-3 Greening (76')

Queens Park Rangers - Ipswich 1-3 (0-0) - 25/8 2006
1-0 Gallen (58')
1-1 Walton (62', straff)
1-2 De Vos (68')
1-3 Bowditch (86')

Millwall - Brentford 1-1 (0-1) - 2/4 2010
0-1 Cort (32')
1-1 Robinson (75')

Queens Park Rangers - Sheffield Wednesday 1-1 (1-0) - 3/4 2010
1-0 Faurlin (23')
1-1 Soares (77')

Rule, Britannia!

Bokade precis flygbiljetter till det som blir min tionde Englandsresa, och mitt totalt nionde besök i London. Med löften om julshopping och sightseeing tar jag med mig flickvännen för att se Fulham ta sig an Sunderland den 11 december. En match som blir min elfte med Fulham. Så här har det gått i de tidigare matcherna:

Fulham - Chelsea 1-4 (0-1) - 13/11 2004
0-1 Lampard (33')
1-1 Diop (57')
1-2 Robben (59')
1-3 Gallas (73')
1-4 Tiago (81')

Fulham - Portsmouth 1-3 (1-2) - 1/4 2006
0-1 O'Neil (1')
1-1 Malbranque (10')
1-2 LuaLua (24')
1-3 O'Neil (62')

Fulham - Bolton 1-1 (0-0) - 23/8 2006
0-1 Diouf (73', straff)
1-1 Bullard (90', straff)

Fulham - Sheffield United 1-0 (1-0) - 26/8 2006
1-0 Bullard (40')

Fulham - Blackburn 1-1 (1-0) - 21/4 2007
1-0 Montella (10')
1-1 McCarthy (61')

Everton - Fulham 3-0 (0-0) - 8/12 2007
1-0 Yakubu (51')
2-0 Yakubu (61')
3-0 Yakubu (79')

Fulham - Birmingham 2-0 (0-0) - 3/5 2008
1-0 McBride (52')
2-0 Nevland (87')

Fulham - Tottenham 2-1 (1-0) - 15/11 2008
1-0 Davies (33')
2-0 Johnson (70')
2-1 Campbell (81')

Fulham - Aston Villa 3-1 (1-1) - 9/5 2009
1-0 Murphy (6', straff)
1-1 Young (14')
2-1 Kamara (46')
3-1 Kamara (60')

Fulham - Wolfsburg 2-1 (0-0) - 1/4 2010 - Europa League
1-0 Zamora (59')
2-0 Duff (63')
2-1 Madlung (89')

Målsnitt/match: 2,9
Målsnitt/match (Fulham): 1,4
Målsnitt/match (motståndarna): 1,5
Poängsnitt (Fulham): 1,56 (Europa League-matchen exkluderad)

Målskyttar Fulham: Papa Bouba Diop, Steed Malbranque, Jimmy Bullard x 2, Vincenzo Montella, Brian McBride, Erik Nevland, Simon Davies, Andy Johnson, Danny Murpy, Diomansy Kamara x 2, Bobby Zamora, Damien Duff.
Övriga målskyttar: Frank Lampard, Arjen Robben, William Gallas, Tiago Mendes, Gary O'Neil x 2, Lomana LuaLua, El Hadji Diouf, Benni McCarthy, Yakubu Aiyegbeni x 3, Fraizer Campbell, Ashley Young, Alexander Madlung.

Var är de nu: Collins John

Kommer ni ihåg Collins John? Jag skrev själv ett personporträtt av den liberiafödde holländaren i mars 2006 där jag förutspådde följande framtid:

Collins John är inte ens 21 fyllda och redan en etablerad målskytt i Premier League. Fulham kommer att ha stor nytta av honom även i framtiden och det är ingen vild gissning att han en dag hamnar i en av Europas storklubbar.

Även om han blev Fulhams bästa målskytt den säsongen gick inte mina profetior i uppfyllelse. Det starkaste minnet man har av Collins Johns tid i Fulhamtröjan i dag är hans volleystrut borta mot Middlesbrough i november 2006. Ett mål som senare röstades fram till månadens snyggaste. Från att ha varit en irrationell, men aningen slö, anfallare med näsa för mål blev Collins John senare bara slö. Dagarna bredvid Brian McBride i anfallet var snart räknade och han spelade ut kontraktet i Fulham, som sträckte sig så långt som sommaren 2009, på lån i ett antal klubbar.

I juli förra året erbjöd Bristol City Collins John ett treårskontrakt men han valde istället att skriva på för belgiska Roeselare. Elva mållösa matcher och minst ett disciplinärt problem senare fick han sparken från klubben som senare åkte ur den belgiska högstaligan. Men så, från ingenstans, dök Collins John upp i USA och efter ett lyckat träningsläger med Chicago Fire, och goda vitsord från McBride, skrev han på ett 18-månaderskontrakt med MLS-klubben. Redan i sin andra match för Fire noterades Collins John för ett mål och nu siktar han på att återuppbygga den karriär som tidigare gett honom två A-landskamper för Holland. Debuten kom för övrigt i 2-2-matchen mot Sverige på Råsunda i augusti 2004.

Collins Johns facit i Chicago Fire visar så här långt 12 matcher (sex från start), tre mål och en målgivande passning. Det senaste målet kom så sent som i lördags när han efter att ha blivit inbytt mot Los Angeles Galaxy satte en frispark från dryga 17 meter. Ett mål som finns att beskåda här.

När man vet hur mycket Collins John har varit med om är det lätt att tro att han börjar bli lastgammal - något som dock inte kunde vara mer fel. Med sina 24 år och en karriär som återigen andas framtidstro är det inte omöjligt att min gamla profetia kan besannas om några år. Collins John i en av Europas storklubbar. Kom ihåg var ni läste det först.

Fotnot: Collins Johns totalt 13 mål från säsongen 2005/06 är fortfarande oöverträffat. Den som vill läsa personporträttet "Collins John - en osannolik historia" kan göra det här.

Collins John - då och nu.

Former captains of FFC #4

Namn: Brian McBride
Smeknamn: "Bake"
Yrke: Professionell fotbollsspelare
Ålder: 38
Nationalitet: USA

Klubbar: Milwaukee Rampage, Wolfsburg, Columbus Crew, Preston North End, Everton, Fulham, Chicago Fire

95 A-landskamper/30 mål

Tidigare publicerat:
Former captains of FFC #1
Former captains of FFC #2
Former captains of FFC #3

Tack, Brian McBride

Den 5 maj 2008 gjorde Brian McBride sitt sista mål i Fulhamtröjan. Jag var själv på plats när jänkaren med det stora hjärtat språngnickade in viktiga 1-0 bakom Maik Taylor i Birminghams mål. Åtta dagar senare var McBride den förste att omfamna Danny Murphy efter målet som fullbordade Fulhams egna version av "The great escape". I helgen meddelade så Brian McBride att årets säsong med Chicago Fire blir hans sista som professionell fotbollsspelare.

Inte mindre än två gånger röstades McBride fram till säsongens spelare i Fulham och att hitta en bättre förebild, både på och utanför planen, är i det närmaste omöjligt. Att en bar på Craven Cottage har döpts i hans ära säger väl egentligen allt. En eller ett par pints på McBride's är i det närmaste ett måste vid nästa besök i SW6.

Tack för allt, Brian McBride!

Guds son

I morgon gör Erik Hamrén sin första tävlingsmatch som svensk förbundskapten. Alla förväntar sig att Sverige ska vinna EM-kvalmötet mot Ungern hemma på Råsunda men en man tänker göra allt för att sätta stopp för det - lagkaptenen Zoltan Gera. Ungern har liksom Sverige en ny förbundskapten vid rodret, något Gera är extra tacksam för. Efter en dispyt med holländaren Erwin Koeman inför VM-kvalmatchen mot Danmark i oktober förra året lät Gera meddela att han slutade i landslaget. När Koeman i juli i år ersattes av ungraren Sándor Egervári var Gera dock snabbt tillbaka, både i startelvan och som lagkapten.

På en presskonferens tidigare i dag talade Egervári i positiva ordalag om sin formstarke kapten och vilket inflytande han har på det ungerska landslaget. Gera, som röstades fram till Fulhams bästa spelare förra säsongen, låg för tre veckor sedan bakom Ungerns ledningsmål i träningslandskampen mot England på Wembley. En match I huvudet på en Cottager skrev om här.

Den som det ungerska folket bör tacka mest för att Gera återigen leder linjerna är dock inte Sándor Egervári - utan Gud. I unga år hade Gera problem med både sprit och droger och ett tag slutade han till och med spela fotboll för att istället ägna sig åt mindre sunda aktiviteter. 31-åringen har tidigare berättat allt i en öppenhjärtig intervju.

When I was younger I was in a gang and I was smoking, drinking and doing drugs. Not hard drugs but it was still very bad for me. I even quit playing football for four or five years. I started playing again at 16 because my life had changed. If I had not found God I could have been a good for nothing drug addict... or maybe even dead.

Nu följer Gera söndagsgudstjänsterna från sin hemstad Pécs via webbkamera så ofta han kan. Är det matchdag kanske han ber en bön i stil med:

I Fulhams, Johnny Haynes och den helige Al Fayeds namn. Amen.

Fotnot: Den som vill läsa mer om Geras livsöde (som skulle kunna bli en grym film) kan göra det under avdelningen "Faith" på hans officiella hemsida. Att hemsidan inte har uppdaterats på flera år är av mindre betydelse.

En målgest vi gärna ser i Fulhamtröjan, men inte i Ungerns dito.

En annan sida av Zamora

Bobby Zamora är en kille i ropet just nu. Efter flera fina insatser i början av säsongen hyllas han unisont. Inte minst av Mark Hughes som förbehållslöst över lovord över anfallaren i en artikel på klubbens officiella hemsida. Då ska man komma ihåg att Zamora så sent som förra sommaren var en påskrift från en övergång till Hull. En tanke som i dagens läge känns helt bisarr. Hade det inte varit för den sträckning i ena låret som han ådrog sig mot Blackpool i lördags hade Zamora mycket väl kunna ha spelat från start i Englands EM-kvalmatch mot Bulgarien i morgon.

De egenskaper som vi Fulhamsupportrar har lärt oss att älska hos Zamora det senaste året är hans styrka och hans spelsinne. Två egenskaper som gör honom till en targetspelare i världsklass. För ett par år sedan, när Zamora huserade i West Ham, ansåg han själv i en intervju att hans bästa egenskap var dåvarande flickvännen Nicola Tappendens bröst. Och nej, det är inget skämt.

Nicola dumpade senare Zamora efter en påstådd otrohetsaffär (som han dementerade) men när det begav sig hade paret en två meter bred fotoförstoring av Nicolas byst på väggen hemma. Zamora verkar dock inte ha tagit uppbrottet från page 3-flickan speciellt hårt. Förra månaden blev han nämligen pappa för första gången. Vi får hoppas att de nyfödda tvillingdöttrarna Gisele och Siena inte håller honom vaken hela nätterna framöver.

Bobby Zamora - även djurvän.