Winning away

I morgon reser Fulham till Ewood Park för att förhoppningsvis avsluta en dålig trend. Senast Fulham tog tre poäng av Martin Dahlins gamla lag var i maj 2005 när Steed Malbranque och Brian McBride ledde Chris Colemans manskap till en 3-1-seger. Facit på Ewood Park efter det är ingen munter läsning - på fem matcher har Fulham bara mäktat med ett oavgjort resultat. En poäng av 15 möjliga med andra ord. Nu är Fulham erkänt dåliga på bortaplan men det är just det spelet som måste förbättras om förhoppningen om spel i de europeiska cuperna ska vara realistisk.

Hemma på Craven Cottage vet vi alltid vad vi får. Ett inspirerat, spelglatt och frejdigt Fulham som inte räds några motståndare. På bortaplan är det dock som förbytt. Trött, håglöst och med en oförmåga att skapa offensiva chanser. Om någon (läs Chris Coleman, Lawrie Sanchez och Roy Hodgson) visste vad det berodde på skulle de ha gjort något åt det under sin tid i klubben. Men de verkade lika oförstående som oss supportrar.

Nu står hoppet till Mark Hughes. Med walesarens offensiva tänk vill man gärna tro att det hopplösa bortaspelet ska förvandlas till ett hoppfullt sådant. Så här långt har Fulham kryssat mot både Bolton och Blackpool på bortaplan. Poäng i morgon och jag vågar tro på en trend. Förlust och risken är att Fulham faller tillbaka i gamla synder.

Runt sextiden i morgon kväll har vi svaret.