The importance of a victory

Ja, tänk att en sådan liten sak som en 2-1-seger över Blackburn kan väcka så stor glädje. Eller speciellt liten för oss Fulhamsupportrar är den ju inte. Vi har inte varit direkt bortskämda med segrar den här säsongen. Bortskämda med segrar är vi förvisso inte speciellt ofta men ni förstår tanken (eller?). Jag har ända sedan slutsignalen gått runt i ett lyckorus och nynnat på Dick Tigers underbara låt Papa Bouba.

Angående lyckorus och the importance of a victory. Jag tror inte att supportrar till mer framgångsrika lag känner ett lika stort lyckorus eller lika stor glädje efter sina segermatcher. Jag kan bara ta mig själv som exempel. När mitt favoritlag här hemma i Sverige tidigare i år radade upp segrar i Superettan och i praktiken säkrade avancemang flera omgångar innan slutet blev känslan inte lika påtaglig. När jag efter de matcherna tog pendeltåget hem var lyckoruset inte lika stort.

Nu menar säkert många supportrar till dessa framgångsrika lag (nu syftar jag främst på lag i högstadivisionerna) att glädjen efter segermatcherna är lika stor. Visst, det kan kännas självklart att säga så men jag tror inte att det stämmer. Ta Fulhams avkomma Chelsea som ett exempel. Det lagets supportrar är givetvis tillfreds med tillvaron just nu men frågan är om sammanhållningen och glädjen är lika stor som pre-Abramovich?

Det här var bara en tanke som slog mig när jag tidigare tittade på Kanal 5:s fotbollsmagasin Liga Europa. Jag blev rent ut sagt förbannad över att man inte visade en sekund från matchen mellan Fulham och Blackburn. När jag nämde detta för en kompis sa han att det kanske är för att Fulham inte är så intressant. Detta leder till nästa fråga: Hur ska ett lag kunna bli intressant om det aldrig ägnas någon uppmärksamhet? Visst, jag har förståelse för att det är de framgångsrika lagen som får mest uppmärksamhet men lite bredare rapportering skulle inte skada.

Fulham är ett typiskt mittenlag och kommer att vara det för en lång tid framöver - om nu inte gubben Fayed väcker sina gamla ambitioner till liv igen. Idag gav han iallafall en viss antydan på att mer pengar kan vara på väg.

"We will be making a lot of changes, we will be buying new players and I hope the next half of the season we will be champions."

Min gissning på nästa gång Fulham kommer att uppmärksammas, iallafall med några glimtar i Liga Europa, är vid en stor värvning/försäljning. Om någon av de tre stora spelarna i Fulham - Steed Malbranque, Papa Bouba Diop och Luis Boa Morte - lämnar blir det åtminstone en notis i exempelvis Sportbladet.

På tal om Sportbladet, kom just att tänka på en rolig krönika där från i somras. Tidningens Londonkorrespondent, Christoffer Bjäreborn, skrev då bland annat så här:

"Vem bryr sig om Fulham?
Någon?
Okej, från och med nu gör jag det."

Att han brydde sig berodde dock mångt och mycket på en artikel som beskrev Fulham som fotbollsenglands fetaste lag. Mer info om den artikeln finns en bit ner i det här nyhetssvepet från swedishcottagers.se tidigare i år.

Jag tänker sopa iväg ett mail till herr Bjäreborn och helt ärligt fråga hur mycket han egentligen bryr sig om Fulham i dag. Vet han till exempel vilken Fulhamlegend som nyligen dog (inte George Best) och hur Luis Boa Mortes smeknamn lyder? Eventuellt svar från Bjäreborn publiceras på bloggen.

För att inte det här inlägget ska utveckla sig till en hel roman kan jag sammanfattningsvis säga att segern över Blackburn betydde mycket för mig och förmodligen också för alla andra Fulhamsupportrar.

Mötte för övrigt, väldigt överraskande, några engelska Fulhamsupportrar på O'Learys i lördags. När de inne på toaletten efter matchen frågade mig varför jag höll på Fulham svarade jag att I have a passion for underdogs. Om inte Fulham är en underdog, ja då har det ordet spelat ut sin roll totalt. Avslutar med den ramsa som startades inne på O'Learys toalett efter matchen:

Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!