This is Fulham

Försäsongen är avklarad och det är äntligen dags för avspark i Premier League. För Fulham har sommaren varit en av de mest händelserika på många år. Nio nya spelare är inköpta för att hjälpa Lawrie Sanchez att ”göra en Nordirland” på klubblagsnivå. Under sina tre år som förbundskapten förvandlade han Nordirland från ett mediokert landslag till en nation att räkna med på allvar. Fulham är idag, med handen på hjärtat, ett rätt mediokert klubblag. Man gör förvisso sin sjunde raka säsong i Premier League men om man bortser från säsongen 2003/04 har höjdpunkterna varit få. Segrarna mot lagen som nu populärt kallas för ”de fyra stora” i all ära men faktum är att de egentligen inte har varit mer än tillfälliga glädjeämnen. Det som gör att man som Fulhamsupporter ofta har varit rätt frustrerad är att laget vid tillfällen har visat upp ett spel i klass med just ”de fyra stora” för att strax därefter bjuda på insatser som inte hör hemma på professionell klubblagsnivå. Lägstanivån har helt enkelt varit för låg. Med en manager som har en genomtänkt spelidé och inte ger vika för någonting kan den lägstanivån höjas ett par snäpp – en sådan manager har Fulham i Sanchez. Mannen var ju ändå en av spelarna i Wimbledons ökända crazy gang…

Aaron Hughes, Steven Davis, Diomansy Kamara, Chris Baird, Paul Konchesky, David Healy, Lee Cook, Adrian Leijer och Hameur Bouazza – där har ni de nio namnen som under sommaren har handplockats av Sanchez. De som kan sin geografi ser att fyra av dessa spelar landslagsfotboll för Nordirland. Kritiska röster har hörts om Sanchez ”tunnelseende” när det kommer till värvningar men jag ser inga som helst problem i det. Sannolikheten att Fulham kommer att spela på samma sätt som Nordirland är stor och då är det bra att ha spelare som redan är välbekanta med systemet. Ett rakt, okomplicerat spel där man tar tillvara på allt som dyker upp i offensiv väg blir förhoppningsvis synonymt med Fulham den här säsongen. De nya spelarna är inga stora namn men de har det Sanchez eftersöker – ett stort hjärta och en arbetsmoral värd namnet. Om samtliga nio kommer att lyckas blir en annan fråga men samtliga har en del att bevisa på högsta klubblagsnivå – inte minst David Healy. Mannen som gjorde båda målen i Nordirlands 2-1-seger över Sverige i EM-kvalet var kritiserad redan i Leeds och har nu chansen att knäppa många kritiker på näsan. Leder man EM-kvalets skytteliga, nio mål på sex matcher, har man definitivt kvalitéer. Sanchez blir mannen att försöka förädla den råvaran till att fungera även på klubblagsnivå.

Fulhams startelva är av förklarliga skäl just nu inte helt lätt att gissa. Jag ser inte mer än två spelare som givna till söndagens premiär mot Arsenal. De två jag talar om är målvakten Antti Niemi och anfallaren, och tillika lagkaptenen, Brian McBride. Då en preliminär startelva med stor chans skulle kunna visa fel på nio av elva positioner väljer jag att inte ta ut en sådan. Ingen spelare, förutom de två nämnda, är given och det är en styrka Fulham har saknat tidigare. Den som överraskande nog har sett starkast ut under försäsongen är Alexey Smertin. Ryssen visade under träningsturneringen Barclays Asian Trophy upp ett i det närmaste felfritt spel. Dessutom bjöd han publiken på ett flertal välriktade klacksparkar. Smertin är därför ett namn för startelvan men, som sagt, det är de resterande spelarna i truppen också. En annan spelare som sett stark ut är den amerikanske trollkarlen Clint Dempsey. Deuce, som han kallas, kan bli en stor attraktion den här säsongen.

De som har mindre koll på Fulham (läs de flesta) tror nu säkert att jag, i min exposé över den konkurrenskraftiga truppen, har fått hybris – det har jag inte. Man måste sätta in allt i sitt sammanhang och det sammanhanget är klassen på spelarna. Fulhams topp i den kategorin är betydligt lägre än många andra klubbar i Premier League. Klassen man håller är istället jämn över i stort sett alla spelare. Sanchez uppgift blir till att få alla dessa att dra åt samma håll. Får han det tror jag att Fulham går en rolig säsong till mötes. Det sista jag vill uppleva är ännu en ångestladdad vår där hot om nedflyttning hänger i luften. De som har sett Shane Meadows briljanta film This is England vet precis vilken typ av ångest jag pratar om.

Nog snack inför premiären. Nu tycker jag att vi drar på oss matchtröjorna, höjer ölglasen och skålar in den nya säsongen.

Nu kör vi!