His name is Tony Warner

Nu har det gått ett bra tag sedan Phil Dowd blåste av matchen mellan Arsenal och Fulham - och vilken match sedan. Fulham stod upp bra och David Healys 1-0 från den första minuten såg länge ut att bli matchens enda mål. Nu blev det inte så. I den 84:e minuten dundrade Kolo Toure in i straffområdet och sprang rakt in i Carlos Bocanegra. Min första bedömning var att straffen var felaktigt dömd och efter att ha sett reprisen otaliga gånger står jag fortfarande fast vid det. Bocanegra lutar sig visserligen en aning åt Toures håll men den förflyttningen är utan betydelse. Toure hade rammat Bocanegra i vilket fall som helst. Synd för Fulham och Bocanegra att det fortfarande är en omöjlighet att lösas upp i atomer och försvinna för någon sekund - för det är vad Bocanegra hade behövt göra för att inte bli påsprungen.

Matchens gigant var annars Tony Warner. Jag håller målvakten som en av mina favoriter i laget och jag ska villigt erkänna att jag jublade lite när det stod klart att han skulle starta. Det återstår att se hur länge Antti Niemi blir borta men just nu ser jag ingen anledning till att peta Warner. Räddningarna på Emirates höll absolut högsta klass. Det härliga med Warner är att han ser sjukt oberörd ut efter att ha gjort en avgörande räddning.

Lawrie Sanchez spelade med samtliga tillgängliga nordirländare, Aaron Hughes var borta skadad. Valet att spela med de för Sanchez säkra korten är inte svårt att förstå, speciellt inte då Fulham använde en taktik väldigt lik den Nordirland hade under Sanchez. Att ligga extremt lågt med backlinjen och avvakta in i det sista med att försöka bryta är en omdiskuterad taktik men faktum är att den fungerade bra mot Arsenal. Skyttegravsfotboll är inte det roligaste att se på men mot lag mot Arsenal gäller det att försöka kontrollera vilken typ av chanser de skapar - för chanser kommer lag av den kalibern alltid att skapa. Nu hade Arsenal ett par riktigt farliga lägen men Fulhams försvarsspel kändes stabilare än "vanligt" - med ett undantag. Högerbacken Chris Baird, årets spelare i Southampton förra säsongen, blev uppsnurrad gång på gång. Baird visste inte riktigt hur han skulle agera när Tomas Rosicky kom dribblandes. Nej, om Baird ska spela ska han göra det i mitten av backlinjen. In med Moritz Volz eller Liam Rosenior till höger.

Bäst i Fulham efter Warner var helt klart Alexey Smertin. Ryssen såg ut att veta vad han skulle göra i precis varje situation och döm om min förvåning när han blev utbytt i den andra halvleken. Papa Bouba Diop i all ära men Smertin var felfri under sina 71 minuter på planen. Diop såg inte lika stabil ut, The Wardrobe har fortfarande långt kvar till storformen. Frågan är om han överhuvudtaget kan nå den igen. Det var ett bra tag sedan han dominerade på mittfältet.

En spelare som i motsats till Diop såg pigg ut när han kom in var Clint Dempsey. Amerikanen kan bli en stor tillgång den här säsongen och på Emirates hade han ett jätteläge att avgöra. Matchuret stod på 77 och Dempsey sprang sig fri i Arsenals straffområde. Jens Lehmann rusade ut och stressade Dempsey till ett svagt avslut. Tanken var att peta in bollen vid den bortre stolpen men bollen rullade en bra bit utanför. Dempsey borde istället ha avancerat vidare i straffområdet eller försökt dundra in bollen högt. Fulham hade faktiskt flera bra chanser att göra mål i den andra halvleken men avsluten var för tama. Statistiken i skott på mål visar 12-7 till Arsenals fördel.

Det tolfte och sista skottet var Alexander Hlebs 2-1-mål. Cesc Fabregas lyfte fram bollen till vitryssen som behärskat lurade bort Baird och placerade bollen bakom Warner. Arsenal hade flest skott på mål och störst bollinnehav (67-33) men ett oavgjort resultat hade varit mer rättvist. Jag ser inte att Fulham kunde ha gjort något annorlunda. Det är bara att bryta ihop och komma igen till onsdagens hemmapremiär mot Bolton. Visar man upp samma hjärta och vilja där tror jag på tre poäng. Med eller utan Chris Baird.

Ett kortare sammandrag från matchen hittas här.