Frälsaren

Who can tell the difference?

Green Goblin

Det blev ingen seger senast. Inte ens någon poäng. Domaren Mike Dean bestämde sig för att godkänna ett solklart offsidemål, ett mål som betydde 1-2 och seger för Tottenham. Nu hade Fulham, och Diomansy Kamara, ypperliga chanser att kvittera men det ville sig inte riktigt. Spelet håller dock fortsatt hög klass och ska man förlora så är det mot förväntade topplag som förlusterna ska komma.

Angående offsideregeln så hörde jag en rolig teori om den på talkSPORT i veckan. Tidigare kunde män hävda att de var det enda könet som kunde förstå regeln. Men då det är diskriminerande gentemot kvinnor bestämde sig de beslutande regelorganen för att ändra regeln - så att ingen förstår den.

I morgon väntar West Bromwich på bortaplan. En match som Fulham spelar i det omdebatterade, gröna, tredjestället. Många tycker att det är något av det fulaste de har sett men jag är av en annan uppfattning. Den gröna färgen i kombination med gulddetaljerna gör att tröjan passar som hand i handsken i kategorin fulsnygg. Jag har redan nu bestämt mig för att köpa det framtida samlarobjektet när jag åker över i december.

Då I huvudet på en Cottagers tidigare optimism inför matcherna inte har gett någon större utdelning i form av poäng är förhoppningarna den här veckan minst sagt modesta. En förlust med 2-0 och jag är nöjd. Nu är det bara att hoppas på att den bakvända teorin fungerar...

Högst upp på min inköpslista.

Mot nya mål

Det två veckor långa landslagsuppehållet är, tacksamt nog, snart till ända. Fulham är fortsatt obesegrat men en seger på sju matcher är inget att ropa halleluja över. Nu väntar Tottenham i en match på Craven Cottage, en match som statistiskt sett borde sluta med seger för Fulham.

Av de nio Premier League-matcher lagen har spelat mot varandra med Fulham som hemmalag (sju matcher på Craven Cottage, två på Loftus Road) har Fulham avgått med segern i fem, tre har slutat oavgjort och Tottenham har vunnit en. Traditionens makt är som bekant stor men den är inget man kan, eller bör, förlita sig på.

Det största frågetecknet för Fulhams del är hur de offensiva trupperna ska formeras. Diomansy Kamara gjorde comeback, och borde ha avgjort, mot West Ham senast och både Moussa Dembele och Andy Johnson är tillbaka i träning. De två senare lär dock inte vara redo för startelvan än. Ett faktum som gör att jag vill formera trupperna enligt följande:

Målvaktsposten och backlinjen är egentligen inte så mycket att orda om. Chris Baird är i min mening ett stabilare alternativ än John Pantsil som verkar ha fokus på helt fel saker just nu. Mittfältet känns i och med Zoltan Geras förvandling till en mer renodlad anfallare också gjutet. Anfallet då? Tja, Clint Dempsey har visat upp en god form på sistone och i och med en friare roll i en 4-4-1-1-uppställning kan han både täcka upp bakåt, vilket kan behövas mot ett offensivt starkt Tottenham, och hjälpa till framåt. Diomansy Kamara är en av mina personliga favoriter och kan han bara få igång målskyttet igen, likt våren 2008, är han en irrationell spjutspets av rang. Bänken vill jag formera enligt följande:

Med förhoppning om att Dembele och Johnson är redo för spel åtminstone sista kvarten erbjuder bänken ett antal offensiva alternativ. Är det något man har lärt sig som Fulhamsupporter genom åren är det att laget inte klarar av att försvara ledningar. Det är full fart framåt som måste genomsyra spelet, oavsett om vi ligger under eller leder med ett eller två mål.

Nej ni, nu håller vi tummarna för att säsongens andra seger registreras på lördag. Själv åker jag och tittar på bandy, Fulhams match har jag givetvis redan berett plats för, så mig hör ni inte av förrens nästa vecka.

Come on Fulham!

Rapparen Al Fayed

Snubblade tidigare i dag över en låt jag har letat efter ända sedan en datorkrasch berövade mig på mp3-filen. En låt som är för fantastisk för att inte låta alla ta del av. Håll tillgodo!

Spräcka bubblor

En hektisk vecka, med besök på två stora svenska idrottsarenor och ett otal intervjuer med svenska celebriteter på jobbet, är över. Det gör att I huvudet på en Cottager nu med full kraft kan fokusera på helgens match, den sista innan landslagsuppehållet.

Med sex obesegrade matcher i bagaget, varav tre på bortaplan, reser Mark Hughes mannar i morgon till Upton Park. En arena där det brukar kunna hända grejer. Vem minns inte förra säsongens holmgång där Fulham, med en man mindre, på ett närmast heroiskt sätt så när spelade till sig tre poäng? Eller Paul Koncheskys rökare från året innan? För att inte nämna Philippe Christanvals 3-3-kvittering i matchens sista skälvande sekunder 2006/07. En match där Bobby Zamora för övrigt svarade för ett av West Hams mål. Ska vi spinna vidare på sidospåret så kan jag meddela att Vincenzo Montella stod för förarbetet till Christanvals mål och att den senare lade skorna på hyllan när han inte fick något nytt kontrakt med Fulham.

Hur som helst lär det bli en spännande match men för att Fulham ska kunna registrera säsongens första bortaseger krävs, just det, mål. Med Bobby Zamora och Moussa Dembele på skadelistan måste nya spelare kliva fram. Clint Dempsey och Zoltan Gera har näsa för mål men är inga naturliga målskyttar. Eddie Johnson har fortfarande inte gjort mål i Premier League och David Elm är inget att luta sig mot när det blåser. Jag väljer i stället att sätta mitt hopp till Diomansy Kamara och hoppas att senegalesen får en lidnersk knäpp, likt borta mot Manchester City för tre säsonger sedan.

West Ham kan få blåsa bubblor bäst de vill. Poängen lägger Fulham beslag på.

COYW!