Olle Svenning diggar Fulham
Den store journalisten Olle Svenning verkar ha ett gott öga till Fulham. I en Googlesökning hittade jag en krönika från honom signerad 2003-12-28.
Publicerar ett utdrag från ledarkrönikan "Drottningen firade framför pansarvagnar":
Klockan 12 på annandagen, just efter mässan, öppnades de brittiska fotbollstemplen. På The Valley segrade den gudomliga fotbollsrättvisan. Charlton, byggt på lågbudget och vänsterideologi, vann elegant över Chelsea, ett lag hopköpt av privat ryskt oljekapital.
I en stund av sentimental hemlängtan valde jag att se det svenska Southampton som besökte mitt hemmalag Fulham. Svensklagets röd-vita fans sjöng ”When the saints” för sitt lag. Där fanns inte ett enda fotbollshelgon i laget, bara tio otympliga spelare med olyckligt förhållande till bollen. På bänken satt Anders Svensson och frös. Någon måste rädda honom undan Gordon Strachans inskränkta lilla fotbollsrike.
Helgonen fanns i Fulham och de var franska: Steed Malbranque och Louis Saha. Allt fanns hos dem: rörelserna, tekniken, rytmen och skönheten. Min halvsekelgamla fotbollskärlek återvände efter ett år i skuggan. Och i stadionkorridorerna, slitna som kulisser till en brittisk film från diskbänksrealismens gamla dagar, fanns bilder av fotbollens verkliga förkunnare: George Best, Bobby Moore, Rodney Marsh och Johnny Haynes. Alla gamla Fulham-spelare.
Klubben bildades 1879 av pojkar från söndagsskolan. Nu ägs den av Mohamed al-Fayed, en gång på väg att bli Dianas svärfar och ännu ägare av köptemplet Harrods.
Han får dock inte bli brittisk medborgare. Han har väl inte gått i söndagsskolan.
Hur gick då matchen? Jo, Fulham vann med 2-0 efter två mål av Louis Saha.
Fulhams laguppställning:
Van der Sar, Volz, Knight, Goma, Bonnissel (Harley 23), Inamoto, Clark, Boa Morte, Malbranque, Djetou, Saha.
Icke använda avbytare: Crossley, Melville, Sava, Hayles.
Publicerar ett utdrag från ledarkrönikan "Drottningen firade framför pansarvagnar":
Klockan 12 på annandagen, just efter mässan, öppnades de brittiska fotbollstemplen. På The Valley segrade den gudomliga fotbollsrättvisan. Charlton, byggt på lågbudget och vänsterideologi, vann elegant över Chelsea, ett lag hopköpt av privat ryskt oljekapital.
I en stund av sentimental hemlängtan valde jag att se det svenska Southampton som besökte mitt hemmalag Fulham. Svensklagets röd-vita fans sjöng ”When the saints” för sitt lag. Där fanns inte ett enda fotbollshelgon i laget, bara tio otympliga spelare med olyckligt förhållande till bollen. På bänken satt Anders Svensson och frös. Någon måste rädda honom undan Gordon Strachans inskränkta lilla fotbollsrike.
Helgonen fanns i Fulham och de var franska: Steed Malbranque och Louis Saha. Allt fanns hos dem: rörelserna, tekniken, rytmen och skönheten. Min halvsekelgamla fotbollskärlek återvände efter ett år i skuggan. Och i stadionkorridorerna, slitna som kulisser till en brittisk film från diskbänksrealismens gamla dagar, fanns bilder av fotbollens verkliga förkunnare: George Best, Bobby Moore, Rodney Marsh och Johnny Haynes. Alla gamla Fulham-spelare.
Klubben bildades 1879 av pojkar från söndagsskolan. Nu ägs den av Mohamed al-Fayed, en gång på väg att bli Dianas svärfar och ännu ägare av köptemplet Harrods.
Han får dock inte bli brittisk medborgare. Han har väl inte gått i söndagsskolan.
Hur gick då matchen? Jo, Fulham vann med 2-0 efter två mål av Louis Saha.
Fulhams laguppställning:
Van der Sar, Volz, Knight, Goma, Bonnissel (Harley 23), Inamoto, Clark, Boa Morte, Malbranque, Djetou, Saha.
Icke använda avbytare: Crossley, Melville, Sava, Hayles.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home