Charlton, who?

Fulham bröt igår förbannelsen med de TV-sända måndagsmatcherna. Matchen var ingen höjdare, ärligt talat var första halvlek en av de sämsta fotbollshalvlekar jag skådat. Vi avgick dock med segern och det är vad som räknas. Som jag skrev på forumet på swedishcottagers.se igår: Fulham har en tendens att sjunka ner eller höja sig till motståndarnas tempo. Varför så är fallet är givetvis svårt att svara på. Att klaga på motivationsbrist vore fel då spelarna i matcherna av den sämre karaktären alltid kämpar på. Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte om hur matcherna ser ut, inte så länge vi vinner that is. Det borde inte någon klok supporter heller göra. Fulham har flera gånger bevisat att man klarar av att stå upp mot storlagen, senast i SW6-derbyt mot Chelsea, och därför oroar inte gårdagens insats mig nämnvärt.

Vad som däremot orar mig är Papa Bouba Diop och hans agerande. Mannen som tidigare var en klippa på mittfältet har förvandlats till en loj alibispelare. Igår var han, i stort sett utan konkurrens i den kategorin, sämst på planen. De vunna närkamperna var liksom passningarna med rätt adress lätträknade. Något måste hända snart annars förpassas senegalesen till bänken, om inte läktaren. Om Chris Coleman väljer 4-4-2 mot Aston Villa på lördag kan Diop mycket väl petas till förmån för Claus Jensen. Diops hopp står till en 4-5-1-uppställning.

Vill passa på att gratulera Johnny Haynes som idag skulle fyllt 72 år. Klubben meddelade på förmiddagen att man jobbar för att fixa en staty av The Maestro. Var gårdagens tomma H-block på Putney End kanske en diskret hyllning till Haynes?