God Jul & Gott Nytt År

En jul- och nyårsvistelse hemma i Motala gör att bloggen inte kommer att kunna uppdateras under den perioden. Därför vill jag nu önska er alla en God Jul & Ett Gott Nytt År!

Quizkungen Bjäreborn

I går ställde jag mig frågan hur mycket Sportbladets Christoffer Bjäreborn egentligen bryr sig om Fulham. Med utgångspunkt från den krönika han skrev i somras snickrade jag ihop ett litet Fulham-quiz. Frågorna mailades till Bjäreborn som lyckades pricka in inte mindre än 9,5 av 10 möjliga rätt. Bra jobbat!

--

Hej Hampus,

Alltid uppfriskande med hjärngymnastik så här på kvällskvisten. Här har du mina svar, då får gärna meddela hur många rätt jag har. Är ganska säker på de flesta svaren.
Mvh
Christoffer Bjäreborn


1. Vilken arena spelade Fulham på när Craven Cottage byggdes om säsongerna 02/03 och 03/04?
Loftus Road. RÄTT

2. Vilken Fulhamlegend dog nyligen i sviterna av en bilolycka?
Johnny Haynes. RÄTT

3. I West Bromwich återfinns just nu en spelare som mellan 1998-2000 gjorde 74 matcher och 31 mål för Fulham. Vem är han?
Geoff Horsfield. Gick därefter till Birmingham och Wigan innan han kom till WBA. RÄTT

4. Fulham har just nu två amerikaner i truppen. Vad heter dom?
Carlos Bocanegra och Brian McBride. RÄTT

5. Vad heter spelaren som Fulham 2001 köpte för £11,5 miljoner från Lyon?
Måste vara Steve Marlet. RÄTT

6. Vilken irländsk högerback, som utsågs till Premier Leagues bäste på positionen säsongen 01/02, såldes sommaren 2003 från Fulham till Liverpool?
Steve Finnan. RÄTT

7. Vad heter tränaren som 1999 lämnade Fulham för att bli engelsk förbundskapten?
Kevin Keegan. RÄTT

8. Fulham har nått FA-cupfinalen en gång. West Ham blev för svåra i finalen, vilket år?
Jag vet inte exakt årtal, men gissar att det var på 70-talet.
1/2 RÄTT, korrekt årtal 1975

9. Fulham vann 2002 en europeisk cup, vilken?
Intertoto cupen. RÄTT

10. Lee Clark lämnade Fulham i somras, var spelar han nu?
Newcastle. RÄTT

Resultat: 9,5 rätt av 10 möjliga - mer än godkänt!

The importance of a victory

Ja, tänk att en sådan liten sak som en 2-1-seger över Blackburn kan väcka så stor glädje. Eller speciellt liten för oss Fulhamsupportrar är den ju inte. Vi har inte varit direkt bortskämda med segrar den här säsongen. Bortskämda med segrar är vi förvisso inte speciellt ofta men ni förstår tanken (eller?). Jag har ända sedan slutsignalen gått runt i ett lyckorus och nynnat på Dick Tigers underbara låt Papa Bouba.

Angående lyckorus och the importance of a victory. Jag tror inte att supportrar till mer framgångsrika lag känner ett lika stort lyckorus eller lika stor glädje efter sina segermatcher. Jag kan bara ta mig själv som exempel. När mitt favoritlag här hemma i Sverige tidigare i år radade upp segrar i Superettan och i praktiken säkrade avancemang flera omgångar innan slutet blev känslan inte lika påtaglig. När jag efter de matcherna tog pendeltåget hem var lyckoruset inte lika stort.

Nu menar säkert många supportrar till dessa framgångsrika lag (nu syftar jag främst på lag i högstadivisionerna) att glädjen efter segermatcherna är lika stor. Visst, det kan kännas självklart att säga så men jag tror inte att det stämmer. Ta Fulhams avkomma Chelsea som ett exempel. Det lagets supportrar är givetvis tillfreds med tillvaron just nu men frågan är om sammanhållningen och glädjen är lika stor som pre-Abramovich?

Det här var bara en tanke som slog mig när jag tidigare tittade på Kanal 5:s fotbollsmagasin Liga Europa. Jag blev rent ut sagt förbannad över att man inte visade en sekund från matchen mellan Fulham och Blackburn. När jag nämde detta för en kompis sa han att det kanske är för att Fulham inte är så intressant. Detta leder till nästa fråga: Hur ska ett lag kunna bli intressant om det aldrig ägnas någon uppmärksamhet? Visst, jag har förståelse för att det är de framgångsrika lagen som får mest uppmärksamhet men lite bredare rapportering skulle inte skada.

Fulham är ett typiskt mittenlag och kommer att vara det för en lång tid framöver - om nu inte gubben Fayed väcker sina gamla ambitioner till liv igen. Idag gav han iallafall en viss antydan på att mer pengar kan vara på väg.

"We will be making a lot of changes, we will be buying new players and I hope the next half of the season we will be champions."

Min gissning på nästa gång Fulham kommer att uppmärksammas, iallafall med några glimtar i Liga Europa, är vid en stor värvning/försäljning. Om någon av de tre stora spelarna i Fulham - Steed Malbranque, Papa Bouba Diop och Luis Boa Morte - lämnar blir det åtminstone en notis i exempelvis Sportbladet.

På tal om Sportbladet, kom just att tänka på en rolig krönika där från i somras. Tidningens Londonkorrespondent, Christoffer Bjäreborn, skrev då bland annat så här:

"Vem bryr sig om Fulham?
Någon?
Okej, från och med nu gör jag det."

Att han brydde sig berodde dock mångt och mycket på en artikel som beskrev Fulham som fotbollsenglands fetaste lag. Mer info om den artikeln finns en bit ner i det här nyhetssvepet från swedishcottagers.se tidigare i år.

Jag tänker sopa iväg ett mail till herr Bjäreborn och helt ärligt fråga hur mycket han egentligen bryr sig om Fulham i dag. Vet han till exempel vilken Fulhamlegend som nyligen dog (inte George Best) och hur Luis Boa Mortes smeknamn lyder? Eventuellt svar från Bjäreborn publiceras på bloggen.

För att inte det här inlägget ska utveckla sig till en hel roman kan jag sammanfattningsvis säga att segern över Blackburn betydde mycket för mig och förmodligen också för alla andra Fulhamsupportrar.

Mötte för övrigt, väldigt överraskande, några engelska Fulhamsupportrar på O'Learys i lördags. När de inne på toaletten efter matchen frågade mig varför jag höll på Fulham svarade jag att I have a passion for underdogs. Om inte Fulham är en underdog, ja då har det ordet spelat ut sin roll totalt. Avslutar med den ramsa som startades inne på O'Learys toalett efter matchen:

Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!
Chrissie Colemans Black'N White Army!

Back in black

Bloggen är tillbaka! Ämnen som Carlos Bocanegra och Ricardo Batista kommer att tas upp igen - vare sig ni vill eller inte. Anledning till att bloggens uppdateringsfrekvens har varit väldigt låg på sistone beror på att jag har flyttat två gånger sedan augusti. Först bar det av till Stockholm för studier på Södertörns högskola. Dessa studier, på programmet "Journalistik och multimedia", ägnar jag mig fortfarande åt men tillgången till Internet har varit minst sagt bristfällig sedan flytten. I min nuvarande bostad, som jag planerar att bo kvar i ett bra tag, har jag dock en riktigt bra uppkoppling. Bredbandsbolaget erbjuder nämligen 100 mbit här, ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Då jag ständigt är uppkopplad hemma ser jag ingen anledning till att Sveriges och världens (?) enda Fulhamblogg ska ligga nere. Jag har nämligen möjlighet att skriva om Fulham så fort jag är hemma, om det inte är Frasier på TV det vill säga. Det är ett program som jag inte vill missa. Tvätt, disk och annat kan vänta. Fulham och Frasier går först (+ ett annat fotbollslag som jag inte nämner här då det kan skrämma bort en del läsare, om det nu finns några).

Om jag ska kommentera något om Fulham så här i bloggens första inlägg efter återuppståndelsen så kan det väl vara på sin plats att ge min syn på säsongen så här långt. Fulham ligger just nu på 14:e plats. En placering som är ganska logisk för klubben just nu. Det finns ingen som pumpar in pengar och spelarna verkar inte ge mer än de behöver för att klubben ska klara kontraktet. Tiden då Mohamed Al Fayed köpte spelare till höger och vänster är sedan länge över. Läste nyligen en intervju från 2001 med den spännande mannen och om hans ambitioner från den tiden hade hållit sig tills nu hade Fulham säkerligen redan haft spelare som Maxi Lopez i truppen. Det vi kan konstatera idag är dock, vare sig man vill det eller inte, att Fulham är ett lag som hör hemma mellan mitten och nedflyttningsstrecket.

Om alla spelare skulle prestera 100 procent i varje match skulle Fulham kunna vara ett lag för den övre halvan. Alla vet dock att spelare inte alltid är på topp - se bara på Arsenals match mot Bolton senast. Som supporter till klubben vill man vara optimist och tro på seger i alla matcher. Jag tippar till exempel aldrig emot klubben på Stryktipset eller någon annan bettinginrättning. Verkligheten är dock en annnan. Fulham kan förvisso ibland överraska och spela ut motståndet oavsett vilka de än är. I dagsläget vet man dock aldrig när det händer. Om det är slumpen eller något annat som spelar in vågar jag inte säga. Vad jag dock vågar säga är att Fulham, för att prestera bra på regelbunden basis, behöver:

1. En erfaren tränare.

2. En ordförande/investerare som skjuter till pengar när någon lagdel ser svag ut.

Jag är för närvarande förvånad och glad över allt Chris Coleman lyckats med i klubben men jag tror inte att han är mannen att leda Fulham till platser på den övre halvan av tabellen. Det spelarmaterial han idag härskar över skulle kunna göra bättre ifrån sig än en 14:e plats i Premier League. Ett exempel jag tidigare använt är hemmamatchen mot Arsenal förra säsongen. Där spelade Fulham hänsynslöst och utan respekt. Arsenal var i det närmaste helt paralyserat i en halvlek. Jag såg det framför TV:n hemma och då borde Coleman också ha uppmärksammat vad som hände. Att satsa allt framåt är inte alltid rätt taktik men med dagens spelartrupp tror jag att det är det Fulham måste satsa på. Man klarar inte av att försvara sig i 90 minuter mot lag som Chelsea och Manchester United. Framåt är man dock riktigt vasst. När mittfältet och anfallet riktar in sig på att göra mål och inte på att försvara sitt eget mål fungerar Fulham som bäst. Jag vet inte om det är en sund taktik i längden men just nu tror jag att det är den taktiken Fulham måste följa. Vi får se hur den här säsongen utvecklar sig. Just nu har jag iallafall svårt att se hur man ska lyckas nå en plats på den övre halvan av tabellen.

Som den optimist jag är tror jag ändå att Fulham slutar minst nia.

Over and out!

/Mr. Newcastle (ölmärket alltså)