2009-05-20

Nästa: Europa. Avstigning för Fulham

Den 3 maj förra året lämnade jag Craven Cottage till tonerna av We are staying up. Den här gången ekade en helt annan sång mellan de pittoreska läktarna vid Themsens flodbank. FFC Sweden åkte till London för att hylla laget som gjort det omöjliga.

11 maj 2008. Fratton Park. Matchminut 75. Danny Murphy når högst på Jimmy Bullards frispark och nickar in 1-0 bakom Jamie Ashdown. Fulham klarar sig kvar i Premier League.

"Det måste vara ett av mina viktigaste mål någonsin. Många Liverpoolfans minns mig för målen mot Manchester United men jag kommer aldrig att glömma det här."

Oh Danny Murphy, he used to play for Liverpool but now he's good.

Åtta dagar tidigare hade FFC Swedens medlemsresa gått av stapeln. Med starkt sammanbitna miner laddade de tillresta svenskarna i vanlig ordning upp i Golden Lions beer garden. Domedagsscenarier målades upp. Sebastian Larsson gör matchens enda mål, sa någon skämtsamt samtidigt som de andra skrattade lätt och tittade ner i marken med ångestfyllda blickar. Förlust och Fulhams dagar i Premier League var räknade. Vinst och hoppet om en åttonde raka säsong i världens bästa liga skulle leva.

Fulham vann matchen med 2-0 efter mål av Brian McBride och Erik Nevland. We are staying up ljöd till andra sidan Putney Bridge samtidigt som spelarna tillsammans med fruar, barn och flickvänner tackade hemmapubliken för säsongen. Ägaren Mohamed Al Fayed vinkade glatt med sin halsduk. Ovetandes om att han ett drygt år senare skulle sitta på sin läktarplats i klubbhuset och se Fulham slåss för helt andra mål än att klara sig kvar.

We are staying up, we are staying up.

8 maj 2009. Undertecknad, farsan , brorsan och bandytränaren, tillika Chelseasupportern, Peter Isaksson tar mark på Heathrow. Som traditionen bjuder hade vi i vanlig ordning avverkat två burkar Carlsberg och två miniflaskor Johnnie Walker Red Label från British Airways fria bar. På väg mot passkontrollen blir Isaksson stoppad av en civilklädd brittisk polis. Följande meningsutbyte följer:

Polisen: – Var kommer du ifrån?
Isaksson: – Sverige.
Polisen: – Hur länge ska du vara här?
Isaksson: – Tre dagar.
Polisen: – Har du ett jobb?
Isaksson: – Ja.
Polisen: – Hur ska du hinna jobba här på tre dagar?
Isaksson: – Jag jobbar i Sverige.
Polisen: – Det är klart. Tack.

Det visade sig att den gode Isaksson slumpvis hade blivit inplockad för ett kortare förhör. Något som enligt polisen är en ny rutin efter de senaste årens terrorhysteri. Efter att ha fixat de obligatoriska åkkorten till tunnelbanan lämnade vi Heathrows terminal 5 för färd till Fulham Broadway och boendet på Chelsea Lodge Hotel. Ett boende som vi har kommit att uppskatta och gjort till permanent tillflyktsort under våra fotbollsresor. Väskorna dumpades fort och torra i strupen gick vi i rask takt till ett annat välbekant ställe. Puben White Horse i Parsons Green (eller Pärsons gröna som platsen populärt kallas).

Vita hästen i Pärsons gröna.

På White Horse gjordes resans första, men i vanlig ordning inte sista, misstag. I ambitionen att testa ny öl beställdes London Lager. En öl som efter livliga diskussioner fick omdömet: "Som en avslagen 3,5:a Crocodile". Istället för att hålla god min och svepa innehållet hälldes det ut i pubens blomkrukor. Det fick bli Staropramen istället. Efter en stund på den blåsiga uteserveringen dök vår engelske vän Dan Crawford upp. Vi hade knappt hunnit hälsa innan han med glad min berättade att en av hans kompisar tidigare under dagen hade köpt en Fulhamtröja och tryckt "Iniesta, 93" på ryggen. Han följde upp det med att i en dryg timme hylla den norska domaren Tom Henning Øvrebø för dennes insats i Champions League-matchen mellan Chelsea och Barcelona två dagar tidigare. Helt ovetandes om att Isaksson var inbiten Chelseasupporter. Isaksson valde storartat att inte avslöja sin lagtillhörighet men muttrade bittert: "Är det inte bättre att åstadkomma något själva istället".

Världens bästa domare.

Fem pints senare började hungern göra sig påmind och efter ett kortare stopp i den närmast tomma Fulhamshopen bar det av till en italienare på Fulham High Street. Pizza åts, italiensk öl dracks och Dan fortsatte sitt korståg mot Chelsea. Mätta, belåtna och betydligt klarare i huvudet lades idén om att se Sveriges VM-semifinal i hockey fram. Undertecknad ringde ett kort samtal och fick bestämda besked om att svenskpuben Harcourt Arms vid svenska kyrkan i Marylebone skulle visa matchen. Efter att ha sagt grazie till pizzabagaren, som var otäckt lik Super Mario, började vi gå mot tunnelbanan men kom snart på att ett besök på Fulham High Street aldrig är fulländat utan åtminstone en öl på Golden Lion. Sagt och gjort klev vi in på vår före detta stampub för jag vet inte vilken gång i ordningen. Ägarinnan Anne hälsade oss i vanlig ordning välkomna men hon såg inte lika munter ut som hon brukar. Kanske har grannarnas klagomål efter FFC Swedens sena sångföreställning efter 2-1-segern mot Tottenham i november satt sina spår.

FFC Sweden firar segern mot Tottenham i november.

Med den obligatoriska Golden Lion-biran under västen tog vi tunnelbanan till Edgware Road för en kortare promenad till svenskpuben. Det visade sig dock relativt omgående att de inte skulle visa hockeymatchen. Konstigt tyckte vi då puben i det närmaste kryllade av skyltar som stolt påpekade att man visade alla deltävlingar i den svenska Melodifestivalen. Istället för att fästa blickarna på en tv-skärm slog vi oss istället ner på pubens innergård och började beställa in, just det, öl. Snart fick undertecknad, farsan, brorsan, Isaksson och Dan sällskap av Nick, hans farsa Kenneth och Kristoffer. Idéer om att åka till en sportbar vid Piccadilly som eventuellt skulle visa hockeyn lades fram men de tankarna slogs bort så snart de obligatoriska ramsorna började skanderas. Ramsor som vi av personalen snart ombads framföra i något lägre tonläge.

Ett antal öl senare stegar Isaksson i rask takt förbi vårt bord på uteserveringen. Under armen har han tre gula tröjor med "Henrik, 17" på ryggen. Snart bjuder han in engelsmän till frågesport om Helsingborgs anfallsstjärna. Rätt svar och de belönas med en tröja. När puben någon timme senare annonserade att det var dags för stängning bestämde vi oss för att återvända till hotellet för välbehövlig sömn. Det var ju som bekant en dag morgonen efter också. Och inte vilken dag som helst. Det var matchdag.

Och vinnaren är...

Strax efter åtta ljöd väckarklockan på Chelsea Lodge Hotel och tiotalet minuter senare inmundigades frukosten i hotellets bar, med det bättre klingande namnet Fulham Bar. Vid frukosten kom det fram att en påse innehållandes divesere Fulhamattiraljer hade glömts på Harcourt Arms kvällen innan. Farsan utsågs snabbt till syndabock och efter lite vila på rummet gjorde vi honom sällskap tillbaka till Edgware Road för att plocka upp påsen. Trodde vi. Puben slog inte upp portarna förrens 12.30 och efter att lätt besvikna ha konstaterat att vi hade gått miste om 40 minuter, och x antal öl under tiden, sveptes en flaska Becks på en närliggande krog. Med fuktad strupe och humöret på uppåtgående hoppade vi ånyo på tunnelbanan. Den här gången för att åka till Putney Bridge och Londons finaste kvarter.

Golden Lion har de senaste åren varit FFC Swedens stampub innan och efter matcherna men på inrådan från Nick, och ett antal engelska vänner, flyttades sammankomsten innan matchen i år till andra sidan Themsen. På den något mindre, men minst lika trevliga, puben Bricklayers Arms mötte vi inte bara vår vän Mats, utan även en drygt 30 år äldre herre som strök runt på uteserveringen. Den äldre herren, vars namn jag dessvärre glömt, visade sig vara ännu en svensk Fulhamsupporter på plats. På Bricklayers hängde också ett antal Aston Villa-supportrar som vi under högst trevliga former umgicks med innan matchen. En dryg timme innan matchstart valde farsan, Isaksson och Mats att lämna Bricklayers för promenad mot Craven Cottage. De kunde för allt i världen inte tänka sig att missa uppvärmningen och Al Fayeds obligatoriska ärevarv innan matchen. Vi andra satt kvar och lämnade puben precis på minuten för att vi skulle hinna till avspark.

Bira på The Bricks.

Ramsorna avlöste varandra under gångturen över Putney Bridge och genom Bishops Park. Framme vid arenan gick undertecknad och brorsan till våra platser på Riverside Stand medans Nick, Kenneth och Kristoffer slog sig ner på Hammersmith End. Tajmingen visade sig vara så bra att domaren Mark Halsey blåste igång matchen i samma sekund som vi satte fötterna på läktaren. Och vilken match sedan. Danny Murphy gav Fulham ledningen på straff efter sex minuter sedan matchens lirare, Diomansy Kamara, gjorts ner av James Milner. Villa kvitterade genom Ashley Young åtta minuter senare men efter det var det Fulham för hela slanten. Kamara gjorde två mål i den andra halvleken, varav ett med en läcker klack, och Fulham kunde komfortabelt spela hem de tre poängen.

Kamaras första var dock ett mål undertecknad inte såg från läktarplats. Efter att i halvtid köpt öl under läktaren tog jag plats vid räcket mot Themsen. Utsikten beundrades och då utrymmet fullkomlingen kryllade av Fulhamvänner hade jag inte en tanke på att den andra halvleken var i antågande. Att den hade börjat, och att Kamara gjort mål, märkte jag först när jag hörde jublet från läktarna. Jag rusade fort till den skärm som visar repriser bakom läktaren, tog del av målet där och rusade sedan snabbt upp till min sittplats. Väl där började We're all going on a European tour sjungas av de 25 660 på plats i den fullsatta arenan. En stark, och välkommen, kontrast till förra årets We are staying up. En annan genialisk ramsa som glatt sjöngs var There's only one Iniesta. En ramsa Chelseasupporten Isaksson fann lagom underhållande.

Kamara gör 2-1.

Under matchen hann också Roy Hodgson hyllas med stående ovationer. Hogdson valde att tacka för gesten genom att vinka till publiken. När domaren Halsey, som gått från att vara hatad av alla Fulhamsupportrar till åtminstone respekterad på bara något år, blåste av matchen kunde Hogdson nöjt konstatera att klubben var ett stort steg närmare spel i Europa League. FFC Sweden begav sig till The Cottage för att fira segern i stor stil innan vi åkte tillbaka till Bricklayers. Vid tolvhugget hade en lång dag tagit ut sin rätt och sängen på Chelsea Lodge Hotel intogs för ett par timmars sömn innan hemresan.

På söndag avslutar Fulham säsongen med match hemma mot Everton. En poäng och spel i Europa League är säkrat. En prestation som är mer än vad någon Fulhamsupporter vågade tro på innan säsongen. För att gå från att vara nedflyttningskandidat inför den sista omgången till att kunna säkra spel i Europa helt på egen hand är inget annat än fantastiskt. Än mer fantastiskt blir det när man tittar på hur mycket pengar klubbarna under Fulham har lagt på spelarköp under säsongen. Hodgson har byggt ett solitt lag med små medel. Spelare som Brede Hangeland och Mark Schwarzer har tillhört Premier Leagues absolut bästa på sina positioner. John Pantsil och Dickson Etuhu har gått från att vara ratade i sina tidigare klubbar till hyllade och givna startspelare i Fulham. Och Hogdson gjorde sitt kanske smartaste drag någonsin när han sålde en skadebenägen 30-åring till Hull för £5 miljoner. Årets manager, någon?

Årets manager?

Oavsett hur det går på söndag har Fulham redan nu säkrat sin högsta placering i Premier League någonsin. Men visst vore roligt att ge sig ut på ett europeiskt cupäventyr. Nä, hörni. Det är klart att vi fixar det här. Vi ses på Roms Olympiastadion till hösten. Eller varför inte på Gamla Ullevi i Göteborg?

4 Comments:

Anonymous Dan said...

Disappointed you didn't mention about your poor selection of beer at the White Horse, Hampus. Every Swede should know not to drink London Larger.

21 maj 2009 kl. 17:28  
Blogger Hampus Petersson said...

I did mention that:

"På White Horse gjordes resans första, men i vanlig ordning inte sista, misstag. I ambitionen att testa ny öl beställdes London Lager. En öl som efter livliga diskussioner fick omdömet: "Som en avslagen 3,5:a Crocodile". Istället för att hålla god min och svepa innehållet hälldes det ut i pubens blomkrukor."

21 maj 2009 kl. 20:31  
Anonymous Dan said...

My mistake. I must have scrolled right past it.

21 maj 2009 kl. 22:07  
Anonymous Anonym said...

maste kolla:)

4 december 2009 kl. 22:55  

Skicka en kommentar

<< Home